Nordiskt 1200-tal: "Skägget var hyfsat, håret tvärklippt", beskrivs bonden i den äldre Eddan, som också säger att det var böndernas egen stamfar Alfi som skapade skägget.
Svenskt 1300-tal: För sin svenska folkets historia studerar August Strindberg 1300-talets avbildningar och sammanfattar: Präster är vanligen slätrakade. Herremän är slätrakade eller kan någon gång ha tvekluvet skägg. Bönder är skäggiga, bockskäggiga eller slätrakade.
Svenskt 1400-tal: På 1400-talet var det redan gammal sed bland nordiska bönder att bära yviga skägg. De var inte bara till prydnad utan signalerade att man var självägande och till skillnad från kvinnor och barn också förmodat livsklok (härav det svenska ordstävet "förståndet sitter i huvudet och inte i skägget"). I vissa delar av Sverige var skägg ett tecken för den gifte mannen precis som hårkluten var det för den gifta kvinnan. I Delsbo anlade bonden skägg när han överlåtit sitt hemman på nästa generation.
torsdag 19 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
vad exakt var strindbergs slutsats?
vissa hadde skägg och andra inte?
Skicka en kommentar