Skägg var alltså makt och bars av kungar och självägande bönder. Bara tjänare och ynglingar var skägglösa. Hur kunde alltså skägglöshet bli mode på 1600-talet? Det lär ha börjat 1628 med att franske Ludvig XIII av en nyck lät raka alla sina hovmän, kvarlämnande bara mustach och ett litet pipskägg. Själv måste han dölja sin skallighet med peruk och till sådan passade skägg dåligt. Hans efterträdare Ludvig XIV, i ännu större peruk, rakade av mustaschen 1680 och därmed var den passé och skulle så förbli så länge perukerna bestod. Principen för modeväxlingarna har varit just denna: Korthårig med skägg eller långhårig utan. I Sverige försvann skäggen vid hovet i mitten av 1600-talet och var helt försvunna i de högre stånden i slutet av århundradet. Och i samma takt som skäggen krympte, växte perukerna.
Bönderna som inte hade peruker att ta hänsyn till behöll skäggen. Snuskiga bondeskägg som släppte matrester i nattvardsvinet blev en tvistefråga. I ett svenskt sockenstämmoprotokoll från 1682 står att läsa om hur man beslutat att alla socknens män måste raka av "sina stora starka och stygga skägg, som var nattvardsgästerna och Guds bord till icke ringa vämjelse". Skar de inte av sig det själva skulle det bli gjort i kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar